Kapitalismen i sin nuvarande form fungerar inte

0
17

Det går ett spöke genom Europa, vår civilisation är i djup kris. Tiden präglas av söndring och av en global brist på ansvarstagande.

Det gemensamma samhällsbygget offras för särintressen: ekonomiska, etniska och sekteristiska.

Spöket jag nämner är hämtat ur Marx Kommunistiska Manifest från 1848. En text jag hänvisade till i Dagens Nyheter för mer än 20 år sedan. Då uppmanade jag oss kapitalister att förena oss i ett tack till arbetarna som avstått nästan allt av vår gemensamma tillväxt. I dag går jag till samma källa och tar upp spöket.

Vi kan lätt konstatera att kommunismen inte fungerade, men det gör inte heller kapitalismen i dess nuvarande form, i alla fall inte för alla. Sedan mitten av 1970-talet har medelklassens inkomster stagnerat i västvärlden medan arbetarklassens pressas nedåt. I USA är ojämlikheten tillbaka på 1929 års nivå.

Den libanesiske författaren Amin Maalouf berättar i Civilisationens skeppsbrott, om hur kristna, judar och muslimer under tidigt 1900-tal förenades i en internationalism med mer eller mindre marxistiska förtecken.

Den intellektuelle Karl Marx och fabrikörssonen Friedrich Engels idé från 1848 om en proletär internationalism var ett försök att lyfta blickarna mot en större mänsklighet, bortom etnicitetens och sekterismens avgränsande horisonter. Den förespråkade universalismen, föreställningen om en enad mänsklighet som delar ett gemensamt öde och som har ett delat ansvar för planeten.

I dag har de universalistiska idealen om jämlikhet och broderskap gått förlorad. Det är ingen tillfällighet att en nationalism som ställer de infödda befolkningarna mot invandrarna vinner terräng i ett Europa där klyftorna vuxit.

Trenden är densamma i många länder: arbetarklassen överger en socialdemokrati som har missat att ta tag i den ojämlika fördelningen av tillväxten och går i stället till en nationalism som menar att stoppad invandring kommer att återställa den sociala rättvisan.

Men principen om jämlikhet är en moralisk kompass för samhällen. Klyftor leder till misstro mellan grupper.

Jag bestämde mig ganska tidigt i livet att jag ville verka som kapitalist, men hur hade jag inte kommit på. På somrarna fick jag uppleva att min familj inte riktigt levde samma liv som de flesta av mina kamraters familjer. Deras somrar var på familjernas lantställen och i sommarstugor runt om i Sverige.

Mina invandrade föräldrar ville att jag skulle få se deras raserade Europa som nu började att återuppbyggas. Det Europa där vår assimilerade judiska familj under 1930-talets nazism skingrades och fördrevs från platser som de funnits på i generationer.

De som överlevt bodde nu efter kriget spridda över hela Europa och vissa hade lämnat för Israel eller USA, som min farfar. Han blev borttvingad från sin chefspost i Deutsche Bank när den blev ariserad av nazisterna.

Min familj hade en borgerlig bakgrund inom handel, industri och banking, men inte minst som rabbiner. Barndomen blev en historielektion i industrisamhällets uppbyggnad, men också om de politiska utmaningar som krävdes för uppbyggnaden av ett hållbart samhälle.

Det blev en historielektion i kommunism och kapitalism och om det utbredda judehatet som blev nazism. Jag lärde mig hur kapital skapades och försvann, både av egna och av yttre omständigheter. Jag lärde mig att allt som är fast förflyktigas.

Med den historiska kunskapen i bagaget började jag verka som kapitalist. Några år innan jag skapade Weilinvest, senare Proventus, med hjälp av mina erfarenheter av en hårt reglerad kapitalmarknad, kunde jag agera på en nästan helt obefintlig börs. Allt detta under tiden som mina kamrater blev revolutionärer och ifrågasatte kapitalismen.

Jag gjorde allt för att hålla mig vän med både kapitalisterna och vänstern, försökte förstå de båda, men hade lättare att ta till mig kapitalismen.

I efterkrigstidens svåra återuppbyggnad av ett sönderslaget Europa fördelades den starka tillväxten mer jämnt än någonsin och byggde ett välstånd för alla. Detta var något som vi tillsammans hade glädje av.

Inte minst entreprenörerna som startade företag i en ny tid där konsumtionen ökade lavinartat. Den starka köpkraften som följde när ekonomin förbättrades, gynnade såväl löntagare som kapitalister.

Tragiskt nog kom på 1970-talet kriser och obalanser av ett slag som vi sluppit se under de underbara åren 1945 till 1975. Det var oljekriser och inflation, det var valutakriser och politiska felbeslut. Vi försökte att lösa våra problem, men resultatet blev en omfördelning av tillväxten där löntagarna var förlorarna.

När jag 1998 skrev min debattartikel om just detta, för att försöka få med mig de andra kapitalisterna i ett enat tack till löntagarna som avstått allt för mycket, så vet jag att det var en förenkling.

En stor del av kapitalet är vårt pensionskapital, det vi kan kalla det kooperativa kapitalet. Vi är alltså alla både löntagare och kapitalister. Vårt totala kapital har ökat men problemet är hur det är fördelat.

Vi befinner oss i en tid där teknologisk utveckling och globalisering skapar oerhörda förändringar, förändringar som vi inte ens kan föreställa oss. Och här är våra tidigare erfarenheter av samhällsbygge viktigare än någonsin. Vi måste lära oss av historien för att få hjälp att hitta den kompass som leder oss rätt. Men historien säger inget om framtiden.

Jag vill få tillbaka drömmen om det öppna Europa. Det Europa som före det så katastrofala första världskriget gjorde det möjligt att verka utan gränser och utan krav på pass mellan de olika europeiska länderna.

Det handlar inte om att krossa kapitalismen, bara tämja den. Jag har en dröm om en social internationalism, en modern sådan byggd på liberal öppenhet där privata företag, fackföreningar och våra offentliga institutioner samverkar för en rättvis fördelning som skulle kunna överbrygga den farliga klyftan mellan kapitalismens vinnare och förlorare.

I början av 1900-talet gjorde den upplysta borgerligheten gemensam sak med arbetarrörelsen i kampen för tolerans, demokrati och social rättvisa. Kan den politiska traditionen upprepas?

Jag citerade Marx 1998 och nu gör jag det igen; kapitalister, proletärer och hela mänskligheten förena er! Förena er i internationalism och i kampen för en jämlik, öppen och hållbar värld.

Robert Weil, grundare av Proventus

Comments are closed.