Oppositionen behöver en ekonomisk politik

0
15

Partistämmor ger möjlighet för utomstående att följa politikutvecklingen i de olika partierna. När man granskar beslut och stämmohandlingar i dessa tre partier är det mycket tydligt hur olika de är sinsemellan. Partikultur, historia, medlemsstruktur och ideologi sätter sina avtryck.

Men i handlingarna kan man också se att skillnaderna i den ekonomiska politiken är små. Och de olikheter som finns tycks mer bero på tillfälligheter än på ideologi. Det är svårt att se varför dessa partier inte skulle kunna rösta på samma ekonomiska politik. Och just detta har också skett genom åren. Sverigedemokraterna har röstat på Moderaternas budgetalternativ hela förra mandatperioden. 

I budgetbehandlingen den här hösten kommer Moderaterna och Kristdemokraterna inte att skriva ihop sig om en egen reservation. Anledningen kan tyckas uppenbar: Med januariöverenskommelsen har regeringen säkerställt ett parlamentariskt stöd för budgeten. Därmed finns ingen anledning för M och KD att jämka ihop sina budgetalternativ – det kommer ju aldrig att gå igenom i riksdagen i alla fall. Men det finns anledning att tänka om.

I sin bok ”Finansministern” återkommer Anders Borg ständigt till hur viktigt det är att förbereda sitt politiska alternativ. Att allianspartierna hade förhandlat färdigt före valet var avgörande för valsegern. Alliansens strategi tvingade fram en motsvarighet från de rödgrönas sida inför valet 2010.

Men i de kommande valen, 2014 och 2018, blev alternativen otydligare på grund av Sverigedemokraternas storlek. Kan partierna då följa Anders Borgs råd att förbereda politiska alternativ baserat på den ekonomiska politiken?

Svaret måste bli ja, om man inte vill att modellen med ”januariöverenskommelser” ska styra politiska samarbeten även i framtiden. Människor förväntar sig att partier förbereder sig i förväg, inte att de efter valet kohandlar fram ett regeringsprogram som ingen av parterna är riktigt nöjd med.

Åker man till Finland finner man en annan modell för politiskt kompromissande. Där saknas tydliga block och förhandlingarna sker efter att valresultatet är känt.

Men i Sverige är det inte så. Väljarna vill veta vilken statsminister de röstar på. Sedan decennier har svenska folket gjort sitt val utifrån politiska block.

Vänster och höger är fortfarande den stora skiljelinjen i politiska sakfrågor i Sverige. Nya politiska frågor sorterar förr eller senare in sig på den skalan.

Januaripartierna håller ännu samman, och varken L eller C är därför tillgängliga för diskussioner om makten i framtiden. Och Ulf Kristersson kan inte vänta så mycket längre med att beskriva hur han vill styra landet.

I en intervju i torsdagens Di beskriver Oscar Sjöstedt (SD) att han utan några större svårigheter skulle kunna göra upp med M om en budget i framtiden. Detta är alltså inte bara politiskt möjlighet utan också en parlamentarisk realitet. För närvarande är det enda alternativet till en socialdemokratisk regering en M-ledd regering stödd av Sverigedemokraterna.

Den doktrin som ledde fram till januarisamarbetet handlar om att ett budgetsamarbete med Sverigedemokraterna ofelbart kommer att leda till att SD kräver eftergifter som inget av de övriga partierna stöder. Denna hypotes är oprövad, och till sist blir det ju väljarna som får avgöra om de tror på den eller inte.

När Anders Borg skriver om hur viktigt det var att tala sig samman i god tid före ett maktövertagande handlade det nästan uteslutande om ekonomiska frågor. Och han anser att det hade varit mycket illa om dessa stötestenar inte hade lösts före valet. Det handlade framför allt om avvägningen mellan skatter och bidrag.

Skillnaderna i den ekonomiska politiken mellan M, KD och SD är betydligt mindre än var de var mellan de borgerliga partierna innan alliansförhandlingarna började. Utgångsläget är gott, sakfrågemässigt. Och för väljarna kan det då bli ett tydligt val 2022 mellan två statsministerkandidater där båda har en idé om hur de ska styra landet.

Comments are closed.